Klibba Synonymer Betyder Uttal

• kleta

Hur används ordet klibba

1. Sandform är en gjutteknik i första hand avsedd för gjutning av metall och ibland glas. Sandformen består av hårt packad sand som binds samman av ett bindemedel, vanligtvis någon form av olja. Gjutformen är ej användbar till mer än en gjutning vid ett tillfälle. Materialet i själva gjutformen går att återvinna för att sedan användas igen i skapandet av en ny form. För att sandformen inte skall klibba fast i det original som ska kopieras så används vanligtvis ett släppmedel som kallas nikt (eller lämplig ersättare med liknande egenskaper). (källa)
2. Dextran hjälper den karies-orsakande bakterien Streptococcus mutans att klibba fast vid tänderna. (källa)
3. Blodplättarnas huvuduppgift är att hejda blödningar som uppstått i kroppens blodkärl genom att täppa igen de öppna sår som uppstått. Detta sker genom att blodplättarna dras till såret via alarmsignaler för att väl där klibba sig fast i varandra och i omgivande vävnadsceller så att en trombocytplugg bildas vid sårets öppning. Om detta inte hejdar blödningen aktiverar trombocyterna blodets koagulering så att en kompletterande koagel bildas som täpper igen såret. (källa)
4. Nikten användes förr som emballage i pillerburkar för att förhindra att pillren klibbade ihop, men det användes även inom tidig teaterpyroteknik då uppvirvlat nikt är extremt eldfängt. Det har även fördelen att knappt någon aska bildas vid förbränningen, och i folkmun kallades nikten ibland för kärringkrut. (källa)
5. Oljekläderna hade vissa problem. Dels var de mycket styva, och salvor eller tygtrasor måste brukas i linningarna för att hindra kläderna från att skava på huden. De klibbade lätt ihop när de förvarades tätt packade. Linoljan gjorde att oljeställen kunde självantändas, och de måste förvaras luftigt. (källa)
6. Galileo Galilei skissade i början av 1600-talet på en kulpenne-liknande konstruktion, och tidiga varianter av kulspetspennor fanns patenterade redan på 1800-talet. Bland annat patenterades ett slags märkpenna för att skriva på läderhudar i samband med lädertillverkning, av amerikanen John Loud 1888. De flesta av dessa tidiga konstruktioner kom dock aldrig att tillverkas eller fungerade mycket dåligt. De läckte eller klibbade igen. (källa)
7. Ursprungligen var vaxduk verkligen duk impregnerad med vax. Man spände upp stora stycken lärft i ramar och beströk tyget med vaxlösning, som fick torka. Proceduren upprepades ett flertal gånger, tills vaxlagret blivit tillräckligt tjockt. Detta var omständligt och tidskrävande. Dessutom sprack vaxskiktet i köld, det klibbade i normal temperatur och luktade illa i värme. (källa)
8. När ytorna är klara hettas de upp till nära vällningstemperaturen. De tas därefter ur elden och borstas med stålborste, varefter flussmedel läggs på. Som flussmedel används sand eller borax. Flussmedlet sänker oxidernas smältpunkt, så att de lättare pressas ut ur fogen. Sedan lägges järnen in i elden igen för att värmas till vällningstemperaturen, inte långt från smältpunkten. Järnet är då vitglödgat och har en temperatur omkring 1350 °C. Det svåra är att veta när ytorna nått rätt temperatur, för om järnet tas ur ässjan så oxideras det snabbt vilket försämrar vidhäftning. I stället kan smeden känna försiktigt på det med en ståltråd. När tråden klibbar mot ytan har rätt temperatur nåtts. (källa)
9. Vid genomförande av skottning trycker man ned en skyffel i marken, lyfter upp snö och kastar därefter iväg den i önskad riktning. Att salta marken innan snöfall ger mycket positiv effekt då snön inte fryser eller klibbar fast. Dock skadar saltet betong, kalksten och växter. (källa)