Vad betyder och hur uttalas konstkritik
Konstkritik uttalas konst|krit|ik.
Ordformer och varianter av konstkritik
Singular
- konstkritik
- obestämd grundform
- konstkritiks
- obestämd genitiv
- konstkritiken
- bestämd grundform
- konstkritikens
- bestämd genitiv
Konstkritik är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet konstkritik
Konstkritik (konstkritisk) av (franska critique, av grekiska kritikē (te'chnē) 'bedömandets konst', av kritiko's 'kritisk', 'avgörande', av kri'nō 'avgöra', 'bedöma') är ett sätt att beskriva, tolka och värdera konstverk, oftast framfört via massmedia. Den samtida konstkritiken har sin rötter i 1700- och 1800-talen, och uppstod i grupperingar som fokuserade på den estetiska upplevelsen, som försökte hävda konstens egenvärde och beskriva dess innehåll och former. Konstkritik har utvecklat två riktlinjer. Dels konstkritikens teori, metod och historia och dels hur konsten speglats i kritisk text. Konstkritiker är uttolkare av samtida konsthändelser – som utställningar, offentliga konstverk eller konstdiskussioner. Kritiker fungerar också som opinionsbildare, idégivare och utställningsorganisatörer.
Konstkritik återfinns i dagstidningar, tidskrifter, radio, tv och internet. Kritiken omfattar aktuella konsthändelser som utställningar där konstnärer offentliggör sitt verk och kritikerns roll är då att inleda det offentliga samtalet om konstverken, genom att informera om, beskriva och tolka samt ta värderande ställning till verken.
Konstkritik i modern mening uppstår med fransmannen Denis Diderots salongskritik under perioden 1759-1781 där han beskriver sina personliga upplevelser inför de utställda konstverken. Konstkritikens historia omfattar mötena mellan betraktare och konstverk och de värderande texter eller annat material som dessa möten lämnat efter sig.
Under italienska högrenässansen uppstod en konstkritik som mer liknade den som återkommer under 1900-talet, dvs en utförd av en skrivande betraktare som inte var konstnärligt utövande utan hade en litterär förankring. Exempelvis Pietro Aretino som formulerade sin kritik i brev som han sände till konstnärer och furstar.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel och Gottfried Semper var förgrundsfigurer inom konstkritiken och historieforskningen under 1800-talet. Jacob Burckhardt behandlade renässansens kultur åtskild från den bildkonstnärliga utvecklingen. Konstkritikerna kom dock att följa Diderots linje att analysera den samtida konst som de mötte på salongerna.
