Ojämn Synonymer Betyder Uttal

• knölig
• oregelbunden
• udda

Hur används ordet ojämn

1. Vid 1400-talets slut var Stockholms stads gator stenlagda med ränndalar. Under 1700-talet indelade man ibland gatan i rutmönster ej större än 3 till 4 alnar (180–240 centimeter). Rutindelningen syftade till att stabilisera gatstenen. Rutindelningen användes även dekorativt. Norrbron fick Stockholms första trottoar av huggna stenar 1809, trottoarens höjd var 35 centimeter från gatan. Klagomålen på gatorna var dock många. Överståthållaren klagade i sin ämbetsberättelse 1827–1932 på att gatorna är illa lagda med ojämn sten, saknar trottoarer och på många ställen saknas rännstenar, varför de är svåra att renhålla, obekväma för åkande och särskilt för gående personer. År 1837 kom gatuläggare från Berlin som lärde de svenska stenhuggarna bli skickligare på sitt jobb. I början av 1900-talet användes oftast det som kom att kallas "fältsten" (kullersten), på 1920-talet började man använda "smågatsten" (se bilden till höger). Lokalt i och kring stenbrotten i Bohuslän, som stod för en stor del av produktionen av granit till gator, vägar och hus, kallas smågatstenen för knott. Från 1920- till 1950-talet pågick stora stenläggningsarbeten på Sveriges riksvägar. Gatsten av granit var vid den här tiden billigare och mer lättåtkomligt än asfalt, och depressionsåren ledde till att många vägar stenbelades då det sysselsatte svensk stenhuggningsindustri och stenläggare. Det var ett tungt jobb, en kvadratmeter gatsten väger drygt 200 kilogram (genomsnittsstenen är en kubikdecimeter stor och kubformad) vilka sattes ut för hand. År 1953 var exempelvis hela dåvarande Riksväg 2 belagd med gatsten. I mitten av vägen lades ett lager kol som mittlinje vilket gav vägarna ett karaktäristiskt "ormskinnsmönster". Efterkrigstidens höjda kostnader för arbetskraft, asfaltens positiva egenskaper, bland annat ansågs den betydligt regnsäkrare (inte hal som gatsten) ledde till att de gatstensbelagda landsvägarna asfalterades efter hand. I många fall lades ett lager asfalt ovanpå gatstenslagret. Antalet landsvägar som är gatstensbelagda är numera fåtaliga. Ett exempel är Kristianstadsvägen/Riksväg 9 i Simrishamn från Tobisvik i stadens utkant in till centrum. (källa)
2. Underhållet på grusvägar är nästan alltid lågt, i vissa fall minimalt. Det är också större risk för försämrad framkomlighet på dessa vägar, eftersom eventuella skador inte prioriteras lika högt på dessa vägar som på övriga vägar. Vägojämnheter till följd av tjälskador och tvättbrädor är vanliga på grusvägar. Vid riktigt hög trafikbelastning ökar risken för att vägen skall köras sönder, då grusvägar lätt eroderar på grund av att slitytan försvinner genom erosion. Särskilt stor är risken om vägen inte är försedd med diken, då det betyder att allt regnvatten samlas på vägbanan och ökar erosionen. En ojämn grusväg kan göras slät med en väghyvel. (källa)
3. Gräng beskriver strukturer som kan förklaras som skrovlig, ojämn eller kornig. Begreppet används ofta för att beskriva ytstrukturen på till exempel målarduk, papper och läder. (källa)
4. Den skillnad i handstil som finns mellan olika personer är en förutsättning för att namnteckningar ska kunna användas för att identifiera en person. Barn eller vuxna som nyligen lärt sig skriva har ofta en ojämn handstil, men med mer övning blir den för det mesta jämnare och mer lättläst. Särskilt personer som skriver mycket för hand kan lägga sig till med en handstil som kan vara svårtolkad för andra. En kliché i detta sammanhang är att läkare (som skriver recept för hand) anses ha en mer oläslig handstil än andra. (källa)
5. I de svenska landskapslagarna stadgas straff för stöld av harvpinnar, vilket visar att harven redan på medeltiden var ett viktigt redskap. Den vanliga formen under äldre tid var ett ramverk i trä, med ett antal i rader nerstuckna träpinnar, löst infogade för att lättare kunna följa en ojämn markyta. Trätenarna nöttes dock hårt och måste ofta ersättas. I slutet av 1700-talet började man därför smida harvpinnar av järn, vilka visade sig mycket effektiva särskilt på tyngre lerjordar. På 1770-talet uppfanns en harvtyp med trekantig ram och gåsfotsliknande harvpinnar. Typen spred sig till Sveriges grannländer där den kallades "svenskharv", medan den i Sverige kallades "klös". (källa)
6. En krusig bladkant är böjd och ojämn. Den latinska termen är crispus. Är kanten snarare vågig kallas det undulatus. (källa)
7. Det bör finnas någon form av väg för att få bäst nytta av hjulförsedda vagnar, eftersom det är svårt att ens med hästar komma fram med vagnar i ojämn terräng eller i terräng med grov vegetation. Slädtransporter vintertid sparade därför oftast i äldre tid mycket mer energi än transporter med hjulförsedda vagnar, och i Norden dröjde det länge innan vagnen fick något bredare genombrott. Fortfarande på 1800-talet fanns i Sverige (och värre i Norge) betydelsefulla sträckor där man fick klövja, fästa lasten på hästryggen och vara utan vagn. (källa)
8. Horisonten spelade tidigare stor roll i navigation till havs. För exakta mätningar till lands, där horisonten är ojämn och därför olämplig som utgångspunkt för mätningar, användes artificiella horisonter, ofta skapade med vattenpass. Vid sextantmätning skapar man en konsthorisont genom att utnyttja spegelbilden av den observerade himlakroppen i en kvicksilverdroppe. (källa)
9. Undersidan eller den plantara sidan är ojämn, bredare baktill än framtill och transversellt konvex. Den avgränsas baktill av en tvärgående förhöjning, tuberositas calcanei, som är nedsjunken i mitten och i vardera änden utmynnar i ett utskott, processus medialis et lateralis tuberis calcanei. Den förra är rund, smal och högre än den mediala och m. abductor digiti minimi ("muskeln som för isär lilltån") har sitt ursprung här och mellan utskotten. Den senare är större och bredare. (källa)
10. Hästomnibussarna var också ett obekvämt fortskaffningsmedel eftersom gummihjul ej fanns och gatubeläggningen var ojämn. Detta gjorde att hästomnibussarna ej vann någon större popularitet i Sverige men i London blomstrade affärerna och runt 1890 fanns hela 2 210 hästomnibussar som sysselsatte 11 000 människor och över 20 000 hästar. De hästdragna omnibussarna försvann i stort sett när spårvägarna infördes under slutet av 1800-talet. De första spårvagnarna var hästdragna men ersattes av elektriskt drivna vagnar efter bara några år. (källa)