Oppositionspolitiker Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet oppositionspolitiker

1. År 1960-1961 bodde Lidman i Sydafrika där hon bland annat träffade den framtida nobelpristagaren Nadine Gordimer. I Johannesburg upplevde Lidman apartheid-systemet och inspirerades till sin senare bok Jag och min son (1961). På grund av samröre med den svarte oppositionspolitikern Peter Nthite (1929-2010) åtalades Lidman för brott mot Sydafrikas morallag och hotades med mångårigt fängelsestraff. Åtalet lades ned efter påtryckningar från FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, mot löfte om att Lidman skulle lämna Sydafrika för att aldrig återvända. (källa)
2. Sverdrup blev snabbt den ledande oppositionspolitikern i stortinget. Sverdrup hade som mål att genomföra en rad demokratiska reformer i liberal riktning. Därför inledde Sverdrup ett samarbete med ledaren för bondepartiet, Ole Gabriel Ueland. Han försökte organisera ämbetsmannaoppositionen genom det så kallade sakførerpartiet (advokatpartiet) utan att lyckas. (källa)
3. 2003 spelade Mattias Linderoth en av huvudrollerna i SVT:s sommarlovsprogram Badeboda Bo. 2011 hade han en roll i en TV-sänd version av All You Need Is Love samt en återkommande biroll som oppositionspolitikern Svanelid i Starke man. (källa)
4. 25 februari Filippinernas korrumperade president Ferdinand Marcos flyr till Hawaii efter att ha förlorat presidentvalet mot Corazon Aquino, änka efter mördade oppositionspolitikern Benigno Aquino. (källa)
5. Rötterna till dagens konflikt i Colombia anses oftast härstamma från mordet på Jorge Eliécer Gaitán, den 9 april 1948. Gaitán var en colombiansk liberal oppositionspolitiker som mördades på oklara grunder i huvudstaden Bogotá, i något som kom att kallas "el Bogotazo". När mordet blev känt i nationella medier utbröt kravaller på gatorna i flera städer runt om i landet, och enbart i Bogotá beräknas över 3000 människor ha dött denna dag. Mordet blev startskottet för ett tio år långt inbördeskrig, "la violencia", där cirka 200 000 människor dog. (källa)
6. Under 2008 tilltog övergrepp mot oppositionspolitiker, fria medier, icke-statliga organisationer och i några uppmärksammade incidenter dussintals vanliga medborgare. I oktober 2008 hindrade myndigheterna i staden Nookat, nära Osj, Ramadanfestligheter, vilket ledde till upplopp och hundratals gripna. 31 personer dömdes till långa fängelsestraff, och oberoende rapporter konstaterade utbredd tortyr och korruption under processerna, som ansågs syfta till att kuva frihetliga tendenser hos befolkningen. (källa)
7. Den franska kolonin Oubangui-Chari blev den självständiga Centralafrikanska republiken 1960. Under några år i slutet av 1970-talet kallades landet för kejsardöme sedan Jean-Bédel Bokassa utropat sig till kejsare. Från självständigheten fram till tidigt 1990-tal kom landet att styras av olika franskstödda autokrater från södra delen av landet. Detta mönster bröts av de första flerpartivalen 1993, då den förste ledaren från norr, Ange-Félix Patassé kom till makten. Därefter följde ett årtionde av etniska spänningar och politisk instabilitet, inklusive ett myteri inom armén 1996–1997 och en misslyckad militärkupp i maj 2001, som slogs ned med hjälp från Libyen. Ytterligare stridigheter blossade upp i november samma år då arméns ledare, François Bozizé, avskedades. Bozizé lyckades samla styrkor till ett uppror och intog huvudstaden nästintill utan motstånd. I mars 2003 hade man erövrat makten i landet. Den sittande presidenten Patassé var utomlands vid tiden för kuppen och lever fortfarande i exil. Strax efter att François Bozizé tagit makten 2003 ogiltigförklaras den 109-hövdade Nationalförsamlingen, som utsetts med direktval vart femte år. Den nye statschefen menade dock att detta endast var ett tillfälligt avbräck i demokratin och för att hålla skenet uppe skapades en temporär ersättare i form av det Nationella övergångsrådet, som höll sitt första möte i juli 2003 och som skulle konferera var tredje månad. I grunden var detta endast en rådgivande instans, även om det också inberäknade regeringsmedlemmar. I övrigt deltog 12 oppositionspolitiker och 17 representanter från provinserna, poliser och militära representanter, samt representanter från det civila samhället – såsom sex fackförbund och tre religiösa ledare. Rådet leddes av Nicolas Tiangaye, en framstående förkämpe för mänskliga rättigheter. (källa)
8. Fäderneslandet (Ata-Zjurt) är ett nationalistiskt parti i Kirgizistan, bildat den 9 december 2004 av den förra utrikesministern Roza Otunbajeva och tre andra oppositionspolitiker. (källa)
9. Spaniens nationella polisstyrkor utökades fram till 1 oktober till minst 16 000. Under valdagen skedde sammandrabbningar mellan väljare (som gjorde passivt motstånd under sittdemonstrationer) och polis vid ett antal vallokaler i bland annat Barcelonaregionen. Över två miljoner katalaner röstade, trots att röstandet stördes helt eller delvis vid över 300 vallokaler. Fastän över 800 skadade ansåg Spaniens regering att polisen endast utfört proportionerligt våld. Ledande politiker inom EU uttalade sig försiktigt angående polisinsatserna och såg det hela som en inre spansk angelägenhet, men oppositionspolitiker från ett antal europeiska länder var hårdare i sin kritik av vad de såg som spansk polisbrutalitet. (källa)