Skrapmärke Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet skrapmärke

1. När man skrapar på ytan blir skrapmärket grönaktigt. (källa)
2. Pumor lever utanför parningstiden ensamma och undviker kontakt med artfränder. Revirets storlek beror på tillgången till föda och förekomsten av artfränder från motsatt kön. Storleken varierar mellan 50 km² och 1000 km², den skiftar mellan åren och årstiderna. Hanarnas territorium är vanligen större än honornas revir och överlappar med reviren från flera honor. Revirets gränser markeras med urin, avföring och skrapmärken på träd. (källa)
3. Våldtäkt kan innebära en psykisk kris för offret, och ofta för dess anhöriga. Den kan ge bestående psykiska problem, som exempelvis posttraumatiskt stressyndrom, komplext posttraumatiskt stressyndrom, dissociativa störningar och depressioner. Man kan även drabbas av fysiska skador som uppstår direkt för både män och kvinnor är blåmärken och skrapmärken. Dessa uppkommer när gärningsmannen utsätter offret för våld, genom att hålla fast eller slå offret. Vid en vaginal penetration kan sprickbildningar i hud och slemhinnor bildas. Vid grövre våldtäkter kan slida och livmoderhalsen skadas och orsaka rikliga blödningar och stora blodförluster som bara kan åtgärdas med kirurgiska ingrepp. Dessa skador uppstår vanligast vid penetration med föremål. Vid anala övergrepp kan blåmärken och skrapsår uppstå vid lår och skinkor, hud runt analen kan spricka och skador vid ändtarmsöppningen kan uppstå. Vid orala övergrepp kan blåmärken vid munhålan, tandskador och skador vid läppband och tungband uppkomma. Förutom blåmärken är det ytterst vanligt att se rivsår, bitmärken, sugmärken och benbrott. Vid våldtäkt kan även könssjukdomar (gonorré, herpes, HIV, klamydia) och oönskad graviditet förekomma. (källa)
4. Den första människoart som tillverkade stenföremål var troligen Homo habilis. Stenverktygens främsta funktion var förmodligen som hjälp vid slakt av djur. Stenverktygens inträde i det arkeologiska fyndmaterialet hänger därmed sannolikt samman med en förändrad diet hos förmänniskorna. Från början var de tidigpaleolitiska människorna troligen asätare, men efter hand tycks jakten ha ökat i betydelse. Vid Olduvai har man påträffat lämningar som visar att åtminstone Homo erectus, men troligen också Homo habilis, använde stenverktyg till att stycka djurkroppar. Man har nämligen funnit benrester med tydliga skrapmärken från stenverktyg på den platsen. Andra intressanta fynd som gjorts i relation till jakt är något yngre. I Tyskland har man påträffat spjut tillverkade helt i trä (alltså utan stenspetsar), troligen tillverkade av Homo heidelbergensis för 400 000 år sedan. På samma plats där spjuten påträffades hittade man också rester efter hästar, som troligen är det byte som jagades med dessa träspjut. Det kan inte uteslutas att liknande spjut använts av andra förmänniskor redan tidigare under förhistorien eftersom så gamla träföremål endast bevaras under mycket exceptionella förhållanden. (källa)