Till fullo Synonymer Betyder Uttal

• fullkomligt
• fullständigt
• helt

Hur används ordet till fullo

1. Lätta kryssare hade börjat ersätta de äldre pansarkryssarna under slutet av första världskriget. Benämningen användes senare på mindre fartyg som inte till fullo utnyttjade Washingtonavtalets begräsningar. Efter att en tid varit omoderna började de på nytt att byggas i början av 1930-talet. De örlogsfartyg som klassades som lätta kryssare hade vanligtvis ett deplacement på mellan 2 000 och 10 000 ton. Artilleriet utgjordes vanligtvis av 6-tumspjäser (152 mm), torpeder och luftvärn samt ibland även eget spaningsflyg. (källa)
2. En arkaism (gr. archoismos, 'efterapande av det gamla') är inom lingvistiken ett äldre språkdrag som bevarats i vissa uttryck eller dialekter, men som har försvunnit i språket i övrigt. Ett exempel på en arkaism i svenska standardspråket är den bevarade dativformen fullo i uttrycket till fullo. En vanlig form av arkaism är när en uttalsutveckling i standardspråket aldrig får fäste i en viss dialekt. Ett exempel är diftongerna au, ai och ei i fornnordiska ord som stæinn ('sten') och auga ('öga'). I standardsvenskan har dessa diftonger försvunnit, men de finns bevarade i vissa dialekter i bland annat Gotland, Jämtland och Finland, där uttalet bäin ('ben'), röu ('röd') och höy ('hö') förekommer. Motsatsen till arkaism är novation, vilket innebär att ett särdrag uppstår i ett avgränsat området utan att det förekommer i kringliggande dialekter eller språkområden. (källa)
3. Genrens ursprung kan på forskningens närvarande ståndpunkt knappast sägas vara till fullo utredd. Sannolikt synes emellertid, att den står i förbindelse med den i Italien allt sedan antikens dagar fortlevande klassiska lustspelstraditionen. Sådant maskspelet framträder, då det börjar göra sig bemärkt inom den tidigmoderna tidens konstutveckling, har det knappast några mera märkliga karakteristika att uppvisa. Det torde knappast vara oriktigt, att med den förste av genrens historieskrivare, Alfred Soergel, beteckna maskspelet i sin ursprungliga form som intet annat än en maskeradbal, omfattad av ett mer eller mindre betydande dramatiskt ramverk. Att uppdraga några bestämda gränser mellan maskspelen och övriga vid hoven förekommande arter av kostymupptåg och baletter låter sig inte eller åtminstone endast med svårighet göra. I huvudsak synes emellertid maskspelen ha haft sitt egentliga kännemärke däri, att de i densamma deltagande personerna, efter att ha utfört sin första entré, blandade sig med åskådarna och inbjöd dessa att deltaga i dansen. Emellertid förblev maskspelet inte länge på denna primitiva ståndpunkt. I samband med dramatikens allt rikare utveckling ökades kraven på inre sammanhang och organisk komposition även i fråga om maskspelen. De fragmentariska episoder, som ursprungligen bildat motivet till det hela, ersattes av en genomförd handling, som lät det i genren inneboende dramatiska elementet komma till sin fulla rätt, och den yttre utstyrseln, till en början inskränkt till ett minimum, tillgodogjorde sig småningom alla de tekniska konstgrepp, som stod 1600-talets teater till buds. Sin högsta utveckling uppnådde maskspelet med Ben Jonson. Hos honom möter man en i konstnärligt hänseende verkligt fulländad sammansmältning av maskspelets olika beståndsdelar. Dialog, musik, sång och dans binds av en sinnrikt använd fabel samman till en helhet av ofta betagande verkan. Motiven är vanligen hämtade ur den antika mytologin eller historien, även om handlingen i sina detaljer inte sällan utvecklas oberoende av förebilden. I allmänhet är innehållet till sin karaktär allegoriskt, och vanligen förekommer även allusioner på den tilldragelse, som givit anledning till själva festligheten. Vid sidan av Ben Jonson var även flera andra av Englands mera betydande 1600-talsförfattare verksamma på maskspeldiktningens område. Till och med den vid sidan av Shakespeare främste av dem alla, Milton, tangerade genren i sitt berömda sångspel Comus (uppfört 1634). Visserligen företer detta åtskilliga egenskaper, som avviker från de vanliga maskspelen, men överensstämmelserna är trots detta så stora, att man kan inrangera Miltons lyriska mästerverk bland den engelska litteraturens övriga masques and revels. I teaterhistoriskt hänseende har maskspelet sin största betydelse däri, att det utgör en föregångare till operan. Såväl genom sin blandning av lyriska och dramatiska element som genom sin med tiden allt mera utvecklade dekorationsprakt beredde det marken för denna konstform, som skulle bli dess arvtagare både inom hovkretsarna och hos den stora allmänheten. Med operans utveckling förlorade maskspelet sin popularitet och försvann ganska snart från skådebanorna. Under 1700-talet uppehölls dess tradition endast av de stora balettdivertissementen. (källa)
4. Ordet dagsljus används även för artificiellt ljus från till exempel lysrör. Ordet dagsljuslysrör används olika i olika sammanhang och kan syfta på antingen färgtemperaturen (minst 5300 K) eller färgåtergivningsindex (Ra minst 90). I båda fallen är skillnaden stor mot det naturliga dagsljuset. Med hjälp av LED kan man komma närmare det naturliga dagsljusets kontinuerliga spektrum. Den internationella belysningskommissionen CIE har fastställt ett antal standardiserade dagsljus som definieras av sin spektralfördelning och används för vetenskapliga ändamål. Det finns dock ingen kommersiell ljuskälla som till fullo uppfyller CIE:s definition av dagsljus. (källa)
5. Knapadel är en beteckning på lägre adel. Ordet syftar egentligen på den del medeltida frälset som inte hade råd att fullgöra sin rusttjänst till fullo, och är också ett nedsättande begrepp för obemedlad lågadel. (källa)
6. Vi har ställt krav på kompletteringar och vi tycker att deras inventeringar inte till fullo lever upp till de krav där man kan visa detta. Man har inventerat befintliga boplatser, men man har överhuvudtaget inte tittat på om det finns andra häckningsplaser, säger Karin Sigvardsson. (källa)
7. Jordbruksreformerna på 1700- och 1800-talen, storskiftet, enskiftet och laga skiftet, innebar att byarna upplöstes och gårdarna flyttades ut från den medeltida huvudgatan. I vissa byar genomfördes dock inte skiftena till fullo. Skiftena innebar att den enskilda gården inte längre var begränsad av sitt utrymme vid bygatan, och nya byggnader för olika funktioner tillkom. En bevarad gårdsmiljö från denna tid är Gudmundstjärn i Medelpad. (källa)
8. Utanför parningstiden vistas långbensgrodan ofta långt från vatten, gärna bland gräs och fuktiga marker i eller nära lövskogar. Speciellt i Skåne är den starkt bunden till bokskog . Den är skygg och rör sig normalt med små hopp. Vid fara kan den dock utnyttja sina långa bakben till fullo, den kan hoppa upp till 2 meter i ett hopp. (källa)
9. Av de motortrafikleder som finns, är många mötesfria och försedda med mittremsa. Standarden på dessa vägar är mycket nära motorvägsstandard, men en vanlig skillnad i jämförelse med motorvägar är att av- och påfarter är utformade som t-korsningar eller mynningar, vilka ansluter till en körbana där all trafik löper i samma riktning. Det finns också vägar, som till fullo uppfyller kraven för att förklaras för motorväg, men trots detta endast förklarats för motortrafikled. (källa)
10. Ofta används uttrycket om situationer då en person åker med kollektivtrafik, exempelvis buss, tåg eller tunnelbana, utan giltig biljett. Inom kollektivtrafiken benämns detta ofta "tjuvåkning" eller "fuskåkning". Plankning för att slippa betala en färdbiljett är ett brott mot svensk lag och det finns två olika rubriceringar. För den som visar legitimationshandling och skriver på ett erkännande räknas det som avtalsbrott och man får en räkning på en tilläggsavgift. Den som inte har eller vägrar visa legitimationshandling misstänks för att försöka smita från avgiften. Det räknas som bedrägligt beteende som kan ge böter eller fängelse i upp till sex månader. Eftersom brottet kan ge fängelse så kan gärningsmannen bli envarsgripen. Enligt praxis krävs inte att den som gör ett envarsgripande till fullo har utrett den gripnes skuld till brottet, men ingripandet kan inte ske utan någon konkret indikation på att det är just denna personen som begått brottet. För att den misstänkte ska släppas krävs identifiering via legitimationshandling. Den som inte innehar det kvarhålls av polis tills identifiering skett, normalt på polisstation, trots att det enligt svensk lag inte uttryckligen krävs innehav av legitimationshandling. I många andra länder är det ett brott att inte inneha legitimationshandling. (källa)