Vikta Synonymer Betyder Uttal

• avsedda för
• väga

Hur används ordet vikta

1. Under medeltiden i Västeuropa var huvuddukarna stora, ofta vita och stärkta tyger - dok - som lever kvar i vissa högtidskläder än idag. Dess omfång och storlek minskade till att senare bli kvadratiska, vikta och knutna på olika sätt bak i nacken. Fram till senare delen av 1900-talet var huvudduk vanlig bland kvinnor i sydvästra Asien, Europa, Nordafrika och Amerika, men även i många andra delar av världen. Sedan dess har bruket av huvudduk, precis som hattar, minskat i de västerländska kulturen. Dock är det fortfarande vanligt med huvudduk i många lantligare områden i Östeuropa och i många områden i Mellanöstern. (källa)
2. Algebraiska modeller för informationssökning representerar vanligen på något plan dokument och söksträngar som vektorer i ett n-dimensionellt vektorrum. Varje dimension representerar en specifik term, alltså finns lika många dimensioner som det finns termer i de texter som representeras. En sökfråga som vanligen består av ett litet antal termer representeras som en vektorsumma av dessa termer och ett dokument likaså som en vektorsumma, ofta med viss dämpning av höga frekvenser för vanliga termer. Det finns flera sätt att vikta termer. Det mest grundläggande är tf-idf (termfrekvens-inverterad dokumentfrekvens). Med denna viktning värderas ovanliga termer i dokumentsamlingen högt. Mer sofistikerade modeller tar även hänsyn till dokumentets längd och till feedback från användaren. I den klassiska vektorrymdsmodellen beräknas likheten mellan dokument och söksträng som vinklar mellan vektorerna i vektorrummet, något som har använts sedan sjuttiotalet. (källa)
3. Ovanpå alban bär prästen under mässan såväl stola och manipel (i äldre latinsk rit) som mässhake. Utom manipeln bär diakonen å sin sida stolan snedställd och eventuellt dalmatikan (alt. den vikta mässhaken eller den breda stolan). Subdiakonen bär ovanpå alban endast manipeln och tunikan (alternativt den vikta mässhaken). Som krage kan amictus bäras. (källa)
4. Nålen hade i forntiden ett särskilt aktningsvärde och behandlades med största respekt, sannolikt för att det var komplicerat att tillverka nålarna och att det därmed var nödvändigt att vara rädd om dem. Nålarna förvarades i nålhus, hylsor där nålen hölls under uppsikt. Senare förvarades de i särskilda nålbrev, vikta pappersark där nålarna träddes fast för förvaringen. Nålbrev av papper används fortfarande för försäljning av nålar. Mellan användningarna förvaras synålar ofta nedstuckna i en nåldyna. Det förekommer även hemtillverkade nålbrev och nålböcker av textil. (källa)