Eremitisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet eremitisk

1. I inskränkt mening åsyftas med augustiner augustinkorherrarna och augustinereremiterna. Korherrarna är kaniker som lever tillsammans i en klosterliknande gemenskap med ursprung i kyrkliga reformsträvanden på 1000-talet. Augustinereremiterna är en av de fyra stora mendikantordnarna. Orden grundades 1256 som en förening av olika italienska gemenskaper av eremiter som då upphörde att ha eremitisk karaktär. Ordens mest kända medlemmar var Martin Luther och Erasmus av Rotterdam. (källa)
2. En cenobit (från grekiskans koinos gemensam, och bios, liv, alltså "levande i gemenskap"), är en munk som lever gemensamt med andra munkar. Motsatsen, en munk som lever eremitiskt (avskilt från andra munkar), kallas istället anakoret. (källa)
3. Pachomios, född 292, död 346, var en koptisk munk från Thebaïs i Egypten. Han grundade ett av världens första kloster i Egypten på 320-talet. Han blev sedermera helgonförklarad med festdag 4 maj och räknas som en av ökenfäderna. Pachomios räknas av många som en grundläggare av det moderna klosterväsendet, och vid hans död var han högste abbot över nio munkkloster och två nunnekloster. Den typ av kloster han grundade kallas cenobitiska kloster, vilket skiljer sig från eremitiska kloster genom att man lever och arbetar tillsammans i sin tro. (källa)
4. Redan tidigt i kristendomens historia kom vissa livsstilar att betraktas som mer religiösa än andra. I den östra kristenheten uppkom eremitisk livsstil och klosterväsendet, varav det senare spreds till den västliga kristenheten i ett tidigt skede. Den kristna livsstilen vid kloster har alltsedan Augustinus sagts vara både aktiv (i kristna gärningar) och kontemplativ. I fiktiv form kontrasterades klosterväsendets livsstil av François Rabelais i Den store Gargantuas förskräckliga leverne, visar Giorgio Agamben i The Highest Poverty, där levernet i det påhittade klostret Thélème frikopplas från allt vad regler heter, men till den grad att regellösheten själv blir en regel, och klosterlivet därmed upplöser sig själv. Förekomsten av regler i ett sätt att leva kan också sägas känneteckna levnadsform i stället för livsstil. Så talas om forma vitæ och forma vivendi i de kristna klosterväsendenas framväxt under medeltiden. De specifika livsformerna i klostren nedtecknades i regula, som stipulerade fattigdom, lydnad, och kyskhet, ålade en cenobitisk livsföring (i gemenskap), bestämde aktiviteterna under dygnets timmar (jämför tidegärd), och reglerade medlemmarnas förhållande till omvärlden. De yttre tecknen på tillhörighet i ett kloster, de symbolladdade kläderna, skildes tidigt från klosterlivets habitus. (källa)