Vad betyder och hur uttalas maniké
Maniké uttalas maniké [-ke´] -n -er.
Maniké betyder (hist.).
Ordformer och varianter av maniké
Singular
- maniké
- obestämd grundform
- manikés
- obestämd genitiv
- manikén
- bestämd grundform
- manikéns
- bestämd genitiv
Plural
- manikéer
- obestämd grundform
- manikéers
- obestämd genitiv
- manikéerna
- bestämd grundform
- manikéernas
- bestämd genitiv
Maniké är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet maniké
Augustinus människosyn är förhållandevis mörk. Han var själv ofta plågad av dåligt samvete och grubblade över synd, frestelse och förtappelse. Enligt Augustinus är mänskligheten som sådan "en fördärvets massa", hedningarnas alla dygder är fördärvade av synden, och om hela mänskligheten överlämnades åt helvetet skulle detta vara en rättvis dom. Gud har dock utvalt en liten minoritet av själar som skall frälsas, och att knota över urvalet visar bara hur att man inte inser allvaret i den skuld som hänger samman arvsynden, och ännu mera med de verkliga synderna. Hans skrifter fick ett stort inflytande och andra kyrkofäder. Efter Augustinus blev många kristna påverkade av hans syn på synd . Det fanns de som gick i motattack mot Augustinus syn på synd, som Julianus av Eclanum, (Giuliano di Eclano cirka 386– 455) biskop i Eclanum i Italien. Han ansåg att Gud har avsedd nåden för att människans natur ska nå fullkomligheten. Den mänskliga naturen är den gode Skaparens gåva och därför kan inget naturligt vara ont. Sexualdriften blir synd först då den missbrukas och det är därför helt fel att blanda ihop arvsynd med lusta. Enligt Julianus har Augustinus fört in ett främmande synsätt i den kristna kyrkan då han såg ner på Skaparens goda värld, fylld av ångest inför sexuallivet på grund av tonårens dårskaper som han beskriver i sina Bekännelser. Detta synsätt kommer från manikéerna som Augustinus umgicks med tidigare. Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, saknar enligt den nyplatonska ontologin verklig substans.
Under Diocletianus stod den sista striden mellan kristendomen och statsmakten i romarriket, innan kristendomen blev statsreligion. Förföljelsen började år 297 och gav upphov till många martyrberättelser om tidiga kristna som dog för sin tro. Offer till kejsaren gjordes obligatoriska för statstjänstemän och några år senare beordrades kyrkorna stänga och församlingarna upplösas. När påbudet trotsades och bränder anlades i kejsarpalatset lät Diocletianus arrestera kristna ledare och bestraffa alla som vägrade visa vördnad för imperiets gudar och symboler. Manikéer förföljdes också under samma period.
