Vad betyder och hur uttalas nominativform
Nominativform uttalas nom|in|at|iv|form -en -er.
Ordformer och varianter av nominativform
Singular
- nominativform
- obestämd grundform
- nominativforms
- obestämd genitiv
- nominativformen
- bestämd grundform
- nominativformens
- bestämd genitiv
Plural
- nominativformer
- obestämd grundform
- nominativformers
- obestämd genitiv
- nominativformerna
- bestämd grundform
- nominativformernas
- bestämd genitiv
Nominativform är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet nominativform
I nutida svenska märker vi inte längre så mycket av skillnaderna mellan olika kasus, men länge hade vi en mycket mer invecklad grammatik än vad vi har nu. Och ännu i dag har vissa ord slutstavelsen -er, som ursprungligen var en nominativändelse, men som nu ingår i rotmorfemet. Det förekommer i adjektiv som "nyter" och "yster" och i substantiv som "dummer", "toker" och "slarver". Annars hittar man lättast gamla nominativformer i äldre texter och sånger. I visan "Goder afton, goder afton" finns en redan i titeln, och i "Staffansvisan" finns raden "Ingen dager synes än". Och relativt nyligen använde Alice Tegnér gärna nominativformer i sina visor, som i "Dansa, min docka, medan du är unger, när du blir gammal, blir du så tunger", och i "Sockerbagaren" finns raderna "Och är du snäller, så kan du få, men är du stygger, så får du gå". I filmen Ronja Rövardotter säger också en av rumpnissarna: "Nu blev det kväller". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (som har ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (som har ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, bräde/bräda, flotte/flotta, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.
Till detta kommer ackusativformer av adjektiv i vissa gamla stelnade uttryck, men de är färre än antalet uttryck med dativformer. Exempel på detta är "i ljus-an låga", "i hög-an sky", "i god-an ro", "ana arg-an list", "i rätt-an tid" och "för all-an del". Även orden "våran" och "eran", som numera anses mycket talspråkliga, var ursprungligen ackusativformerna av de possessiva pronomina "vår" och "er". Dessutom finns det ordpar, där både den gamla nominativformen (med ändelsen -e) och den gamla ackusativformen (med ändelsen -a) lever vidare i språket, fast ofta med något olika betydelser: ande/anda, bräde/bräda, flotte/flotta, grädde/grädda, mosse/mossa, timme/timma, ände/ända.
De reflexiva pronomen används då en och samma person eller föremål fyller mer än en funktion i en och samma sats, till exempel är både subjekt och objekt. Då används de personliga pronomenen för subjektsrollen, och de reflexiva för andra roller i satsen. Därför har heller inte de reflexiva pronomenen någon nominativform, då de där ersätts av personliga pronomen.
