Stormaktspolitik synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas stormaktspolitik

Stormaktspolitik uttalas stor|makts|pol|it|ik.

Ordformer och varianter av stormaktspolitik

Stormaktspolitik är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet stormaktspolitik

Efter sitt nödtvungna utträde ur ministären fortsatte Crispi att vara en av vänsterns ledare och dess förste talare i kammaren. I april 1887 inträdde han som inrikesminister i Depretis kabinett, och efter Depretis avgång blev Crispi med bibehållande av inrikesportföljen, konseljpresident och utrikesminister (29 juli samma år). Han höll fast vid och sökte ytterligare stärka den intima förbindelsen med Tyskland och Österrike ("trippelalliansen") av farhågor för Frankrikes afrikanska politik (särskilt annekteringen av Tunis), besökte 1887 Bismarck på Friedrichsruh, avbröt de med Frankrike inledda förhandlingarna om en handelstraktat och avböjde en inbjudan till Italien att delta i 1889 års världsutställning i Paris, vilket ådrog honom häftiga angrepp från hans forna partivänners, radikalernas, och franska pressens sida, samt förmådde Italien underkasta sig ofantliga bördor för stärkande av försvarsväsendet. Den redan förut svåra finansiella ställningen förvärrades ytterligare genom Italiens deltagande i Europas stormaktspolitik.

Goda skäl kunde anföras för både undfallenhetsmännens och de konstitutionellas ståndpunkter. Undfallenhetsmännen hade sin styrka i sin realistiska uppfattning av stormaktspolitiken. De försökte förstå de ryska säkerhetssynpunkterna och i viss mån anpassa sig efter dem för att inte en tragiskt ohjälplig situation skulle uppstå. Det är knappast en tillfällighet att landets främsta historiker stödde den ståndpunkten. Det bästa försvaret enligt gammalfinsk uppfattning bestod i att man slog vakt om det finska språket och därmed nationalandan. Vad det gällde var att överleva i väntan på ljusare tider. Förryskningspolitiken såg som något tillfälligt och snart övergående.

Utan att förlora sin karaktär av burleskt karnevalsupptåg blev komedin för honom ett vapen i de konservativa idéernas tjänst. Med oöverträffad hänsynslöshet anfaller han dels den atenska demokratins krigs- och stormaktspolitik, dels de samhälls- och religionsupplösande idéer han tror sig spåra i samtidens litteratur och vetenskap.